Rädsla för Caesars växande kraft :Caesar hade blivit allt mäktigare i Rom efter sina militära erövringar, och många senatorer fruktade hans ambition. De trodde att Caesar siktade på att bli en diktator eller till och med en kung, vilket skulle undergräva det traditionella republikanska regeringssystemet och urholka senatens makt.
Bekymmer över förlust av frihet och republikanska värderingar :Vissa senatorer var oroade över förlusten av romerska republikanska traditioner och värderingar under Caesars styre. De trodde att Caesars auktoritära tendenser hotade romerska medborgares frihet och rättigheter.
Personliga rivaliteter och politiska strider :Flera konspiratörer hade personliga klagomål eller politiska rivaliteter med Caesar. Till exempel var Marcus Junius Brutus, som var en nära vän och skyddsling till Caesar, i konflikt med sin personliga lojalitet och sitt engagemang för att bevara republikanska principer.
Rädsla för Caesars potentiella rörelser :Det fanns rykten och farhågor bland några senatorer om att Caesar skulle kunna förklara sig själv som en evig diktator, upplösa senaten eller till och med namnge sin eventuella arvinge som sin son eller en av hans farsbarn (Octavius, som senare blev kejsar Augustus).
Önskan att återställa den traditionella maktbalansen :Vissa senatorer trodde att genom att avlägsna Caesar kunde de traditionella maktstrukturerna i Rom återställas, och republiken kunde skyddas.
Det är viktigt att notera att konspirationen var en kulmen av olika motiv, individuella bekymmer och en delad rädsla för Caesars växande auktoritet, vilket ledde till att en grupp senatorer planerade mordet på honom för att bevara sina ideal och den traditionella styrningen av Rom.