1. Profetior och öde :Pjäsen börjar med profetian att Oidipus ska döda sin far och gifta sig med sin mor. Trots försök att undvika det uppfyller Oidipus omedvetet profetian och sätter därmed igång de tragiska händelserna i pjäsen. Idén om ödet och individers hjälplöshet mot ett förutbestämt öde utgör ett centralt tema i tragedin.
2. Okunnighet och självupptäckt :Oidipus, i sin strävan efter att avslöja sanningen om mordet på kung Laius, avslöjar omedvetet sitt eget förflutna och härkomst. Avslöjandet av hans incestuösa förhållande med sin mor, Jocasta, och det fadermord han omedvetet begick skapar en känsla av fasa och förtvivlan för Oidipus.
3. Tragiskt fel (Hamartia) :Oidipus tragiska brist ligger i hans överdrivna stolthet, envishet och önskan att veta sanningen, även när det leder till hans undergång. Hans orubbliga beslutsamhet att avslöja sanningen och hans underlåtenhet att lyssna på varningar från Tiresias och andra bidrar till hans tragiska öde.
4. Anagnos (igenkänning) :Oidipus gradvisa insikt om sina missgärningar och hans nedgång i förtvivlan när han upptäcker sanningen markerar ett nyckelögonblick i pjäsen. Erkännandet av hans handlingar och deras konsekvenser leder till intensivt känslomässigt lidande och ångest.
5. Catharsis :Publiken upplever en känsla av katarsis när de bevittnar Oidipus känslomässiga undergång och hans lidande. Denna känslomässiga frigörelse gör det möjligt för tittarna att reflektera över teman som mänsklig svaghet, ödets oförutsägbara krafter och konsekvenserna av ens handlingar.