Plotstruktur:
- Handlingsenhet: Aristoteles betonade att en tragedi borde ha en enda, sammanhängande och enhetlig handling. Denna princip följs i många pjäser och berättelser för att skapa en fokuserad berättelse.
- Catharsis: Tragedi syftar ofta till att framkalla känslomässig katarsis hos publiken. Genom att uppleva huvudpersonens kamp och undergång får publiken känslomässig befrielse och en känsla av rening.
- Peripeteia och Anagnorisis: Dessa termer hänvisar till den plötsliga vändningen av förmögenhet (peripeteia) och ögonblicket för erkännande eller uppenbarelse (anagnorisis) i en tragisk handling. Dessa element skapar dramatisk spänning och insikt.
Karaktärsutveckling:
- Tragisk hjälte: Aristoteles föreställning om den tragiske hjälten involverar en komplex och bristfällig karaktär som faller från en hög position på grund av sina egna fel och brister (hamartia).
- Hubris: Den tragiska hjälten uppvisar ofta överdriven stolthet eller arrogans, vilket leder till deras undergång.
- Catharsis: Publikens känslomässiga koppling till huvudpersonens strider och fall är central för den katartiska upplevelsen.
Språk och stil:
- Poetiskt språk: Aristoteles betonade användningen av upphöjt, poetiskt språk för att skapa en känsla av storhet och känslomässig påverkan i tragedin.
- Rytm och mätare: Användningen av specifika rytmer och meter i tal och vers förstärker den dramatiska effekten.
Såg:
- Visuella element: Aristoteles insåg vikten av skådespel, inklusive kostymer, scenografi och scenkonst, för att skapa en uppslukande och känslomässigt resonant teatralisk upplevelse.
Dessa principer har påverkat västerländska dramatiska traditioner och fortsätter att betraktas som väsentliga element för att skapa övertygande tragedier.