_Gå in drottning Gertrud, kung Claudius och deras följe._
Gertrud: Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, Horatio:en kille med oändligt skämt, av yttersta fantasi. Han har burit mig på sin rygg tusen gånger; och nu, vad avskyvärt i min fantasi är det! Min ravin reser sig vid den. Här hängde de läpparna som jag har kysst jag vet inte hur ofta. Var är dina gibbar nu? dina gamboler? dina låtar? dina blixtar av munterhet, som brukade duka på ett dån? _Hon tar skallen i sina händer._ Nu, ta dig till min frus kammare och säg till henne, låt henne måla en tum tjock, till denna ynnest måste hon komma; få henne att skratta åt det._ _Hon lägger ner skallen._
_Gå in i Hamlet och Horatio._
Hamlet: Det är skallen på Yorick, kungens gycklare.
Horatio: Ack, stackars Yorick!
Hamlet: Han var en man som kunde få mer skratt ur människor än någon annan man i Danmark. Han var en man som kunde få till och med kungen att skratta.
Gertrud: _ser Hamlet_ Men mjuk! Vad är det?
Claudius: O Gertrude, titta inte! Det är synen av döden!_
Hamlet: _Håller skallen_ Det här är huvudet som gjorde mig. Det här är huvudet som tänkte de tankarna som fick mig att skratta. Det här är huvudet som älskade den där kvinnan som jag älskade. Och nu är det inget annat än en skalle.
_Gertrud går iväg förskräckt_
Hamlet: Att vara eller inte vara, det är frågan:
Om det är ädlare i sinnet att lida
Den skandalösa förmögenhetens slingor och pilar,
Eller att ta vapen mot ett hav av problem
Och genom att opponera, avsluta dem? Att dö,—att sova,—
Inte mer; och genom en sömn för att säga att vi slutar
Hjärtesorgen och de tusen naturliga chockerna
Det köttet är arvtagare till, 'är en fullbordan
Andaktsfullt att önska. Att dö,—att sova,—
Att sova, kanske drömma:– ja, där är det,
Ty i den dödens sömn kan vilka drömmar komma
När vi har blandat bort den här dödliga spolen,
Måste ge oss en paus.
Claudius: Hamlet, jag vet att du sörjer din far, men nu är det inte läge att prata om sådana saker. Det finns viktigare saker att diskutera, som begravningen av din mamma.
_Ofelias kista går in, bärs av fyra pallbärare._
Hamlet: Vad? Begravd? Hon är inte död, hon bara sover!_ _De ställer ner kistan_ _Tar tag i en handfull smuts_ Gå till din dödsbädd:Han kastar smutsen på pallbärarnas huvuden_ Han kastar smuts i graven_ Damm, aska, smuts! Allt som återstår av skönhet och ungdom!
_Laertes kommer in._
Laertes: Varför har du vanhelgat min systers grav? Varför har du kastat smuts på henne?
Hamlet: För hon är död, och det här är det sista jag kan göra för henne. Hon var den enda personen i världen som verkligen älskade mig.
Laertes: Du dödade henne!
Hamlet: Jag dödade henne inte! Det var Claudius som dödade henne!
Claudius: Du ljuger! Jag dödade henne inte!
_Hamlet och Laertes slåss._
_Horatio går i förbön._
Gertrud: _skriker_ Sluta! sluta!
_Horatio stoppar kampen_
_Hamlet och Laertes stirrar på varandra i ilska_
Claudius: _tittar på Hamlet_ Du dödade min fru, och nu har du dödat min son. Du har inget mer att leva för.
Hamlet: _Pekar på Claudius_ Min farbror dödade min far, nu har jag hämnats honom.
Claudius: Du kommer inte undan med detta! Jag kommer att döda dig själv!
_Hamlet och Claudius går ur_
Horatio: _titta på Gertrud_ Hur är det med din man? Vill du inte veta vem som dödade honom?
Gertrud: Jag vet redan. Jag såg det hela med mina egna ögon. Det var Claudius. Han dödade min man och min son. Jag vill vara ensam.
**Gertrud går ur_
_Horatio tar upp skallen._
Horatio: Stackars Yorick. Jag kände honom, Horatio:en kille med oändligt skämt, av högsta tjusning. Han har burit mig på sin rygg tusen gånger; och nu, vad avskyvärt i min fantasi är det! Min ravin reser sig vid den. Här hängde de läpparna som jag har kysst jag vet inte hur ofta. Var är dina gibbar nu? dina gamboler? dina låtar? dina blixtar av munterhet, som brukade duka på ett dån? Ta dig nu till min frus kammare och säg till henne, låt henne måla en tum tjock, till denna ynnest måste hon komma; få henne att skratta åt det.
_Han lägger ner skallen_.
Horatio: _spännande_ Godnatt, kära prins, och änglaflygningar sjunger dig till din vila!