– Efter Alexander den Stores död 323 f.Kr., uppstod Seleucidriket som den dominerande makten i regionen, och Judéen blev en provins under dess styre.
– Seleukidernas kung, Antiochos III den store, startade kampanjer för att återta territorier som förlorats efter Alexanders död och för att utöka sitt inflytande i regionen.
Detta ledde till konflikter och spänningar mellan seleukiderna och den judiska befolkningen i Juda.
- Seleukiderna påtvingade en helleniseringspolitik i regionen, som syftade till att assimilera det judiska folket och främja grekisk kultur och religion. Detta inkluderade försök att undertrycka judiska religiösa sedvänjor och traditioner, vilket orsakade förbittring och motstånd bland judarna.
– Situationen i Juda blev mer ansträngd när seleukiderna intensifierade sina helleniseringsansträngningar och drabbade samman med judiska religiösa ledare. Denna period lade grunden för Maccabean Revolt, som bröt ut några år senare.
Socialt och religiöst klimat i Juda
– Trots de politiska spänningarna och helleniseringstrycket förblev judisk kultur och religiösa traditioner starka i Juda.
– Det judiska samfundet behöll sin tro och sina sedvänjor inför motgångar, vilket ledde till ett förnyat fokus på att bevara sin identitet och traditioner.
- Skriftskrivare och forskare spelade en avgörande roll för att bevara judisk litteratur och religiösa texter, inklusive sammanställningen och redigeringen av den hebreiska bibeln under denna period.
– Samhällen i Juda var djupt rotade i sina religiösa traditioner, seder och ritualer, vilket skapade en känsla av enhet och motståndskraft inför yttre utmaningar.
Översikt
År 200 f.Kr. var Juda under Seleucidrikets styre och stod inför helleniseringspolitik och konflikter med de seleukidiska kungarna. Den judiska befolkningen förblev orubblig i sin religiösa övertygelse, och lade grunden för den eventuella mackabiska upproret.