Struktur: Grekiska dramer var vanligtvis strukturerade i ett specifikt format, känt som den aristoteliska strukturen, som bestod av en början, mitten och slutet. Moderna dramer, å andra sidan, har mer flexibilitet i sin struktur, vilket tillåter experiment och icke-linjära berättelser.
Teman: Grekiska dramer utforskade ofta universella teman, som kärlek, heder, öde och konflikten mellan individer och samhälle. Moderna dramer, samtidigt som de omfattar några av dessa teman, innehåller också samtida frågor, sociala frågor och personliga erfarenheter.
Korus: I grekiska dramer spelade refrängen en viktig roll för att ge kommentarer till handlingen, uttrycka karaktärernas känslor och överbrygga klyftan mellan scenen och publiken. Moderna dramer inkluderar i allmänhet inte en refräng, men kan använda andra tekniker, såsom soliloquies eller sidosatser, för att uppnå liknande effekter.
Skådespelarstilar: Grekiska skådespelare bar masker och använde stiliserade rörelser för att förmedla känslor, medan moderna skådespelare har mer frihet i sina skådespeleri, vilket möjliggör ett brett spektrum av känslor och uttryck.
Publikengagemang: Grekiska dramer uppfördes i utomhusamfiteatrar och syftade till att engagera en stor och mångsidig publik. Moderna dramer, även om de fortfarande spelas på olika platser, kan vända sig till mer specifika publiker och syfta till att skapa en mer intim och engagerande upplevelse.
Teknik och effekter: Grekiska dramer förlitade sig främst på kraften hos språk, gester och musik för att skapa genomslag, medan moderna dramer har tillgång till avancerad ljusteknik, ljudeffekter och scenmaskineri för att förbättra den teatrala upplevelsen.
Trots dessa skillnader finns det också en kontinuitet mellan grekiskt drama och modernt drama när det gäller deras gemensamma strävan efter att utforska det mänskliga tillståndet, reflektera samhällsfrågor och underhålla publiken genom övertygande berättelser och föreställningar.