- Antigones trots mot Creons order: När Creon offentligt förklarar att alla som begraver Polyneices kommer att straffas med döden, hävdar Antigone trotsigt att hon kommer att begrava sin bror, trots att hon är medveten om konsekvenserna. Hennes uttalande är inte bara en trotshandling utan också en form av verbal ironi, eftersom hon använder ord som uttrycker motsatsen till vad hon verkligen tänker göra.
- Creons självsäkerhet: Creon porträtteras initialt som en självsäker och kraftfull härskare. Han anser att hans lagar är rättvisa och att han har fullständig kontroll över situationen. Men allteftersom pjäsen utvecklas börjar händelserna komma ur kontroll, och Creons självförtroende urholkas gradvis. Hans upprepade insisterande på att han har rätt och att Antigone har fel blir ironisk när hans handlingar i slutändan leder till hans egen undergång.
- Teiresias profetia: Den blinde profeten Teiresias besöker Kreon och varnar honom för att hans handlingar har gjort gudarna arga. Han förutspår att Creon kommer att möta allvarliga konsekvenser om han inte ändrar kurs. Creon avfärdar initialt Teiresias profetia som nonsens, men pjäsens händelser bekräftar profetens ord, vilket gör Creons skepsis ironisk.
- Creons slutliga insikt: I pjäsens slutscener inser Creon slutligen konsekvenserna av sina handlingar. När han sörjer sin son Haemons och hans hustru Eurydices död, sörjer han:"Åh, jag var en dåre, en dåre att lära sig så sent vad vishet är!" Detta ögonblick av självmedvetenhet är en form av verbal ironi, eftersom Creon måste erkänna sin egen dårskap efter att envist försvarat sina beslut under hela pjäsen.
Sammantaget ger användningen av verbal ironi i "Antigone" djup och komplexitet till karaktärerna och handlingen, vilket framhäver kontrasten mellan deras ord och deras sanna avsikter och understryker de tragiska konsekvenserna av mänsklig stolthet och envishet.