1. Moralisk komplexitet: Hjälten ska ha en blandning av bra och dåliga egenskaper, vilket gör dem relaterade till publiken. De bör vara kapabla att fatta dygdiga beslut men också vara mottagliga för brister och svagheter.
2. Social betydelse: Hjältens kamp och resa bör spegla bredare samhällsfrågor och få genklang i samtiden. Deras svåra situation bör ge insikter i människans tillstånd och de utmaningar som individer står inför i ett komplext samhälle.
3. Empati: Publiken ska kunna känna empati med huvudpersonen, förstå deras motiv och önskningar, även när deras val leder till tragiska konsekvenser.
4. Universalitet: Hjältens berättelse ska överskrida kulturella och geografiska gränser och tala till grundläggande mänskliga erfarenheter. De teman som utforskas i pjäsen bör få resonans hos publiken oavsett deras bakgrund eller omständigheter.
5. Tragiskt fel: Hjältens resa bör i slutändan kulminera i ett fall orsakat av ett specifikt fel eller karaktärsdrag. Denna brist bör vara en integrerad del av hjältens natur, inte bara en yttre omständighet, och bör leda till en kraftfull katarsis för publiken.
6. Känsel av öde eller oundviklighet: Pjäsen ska subtilt antyda att hjälten är dömd att misslyckas, trots deras bästa ansträngningar och ädla avsikter. Känslan av öde eller oundviklighet bidrar till den tragiska effekten och intensifierar publikens känslomässiga koppling till huvudpersonen.
7. Heroiska egenskaper: Trots sina brister och svagheter bör den tragiske hjälten ha beundransvärda egenskaper som framkallar beundran från publiken. Deras kamp bör avslöja en djup känsla av moral, mod och motståndskraft, även inför överväldigande motgångar.
8. Relevans för samtida frågor: Den tragiska hjältens resa bör spegla den moderna världens oro, oro och strävanden. Genom att presentera en nyanserad utforskning av angelägna sociala eller psykologiska frågor kan pjäsen väcka viktiga diskussioner och självreflektion bland publiken.
9. Katarsis och känslomässig påverkan: Pjäsen ska avslutas med en kraftfull känslomässig frigörelse eller katarsis, där publiken upplever en djup känsla av medlidande och rädsla, som Aristoteles föreslog. Den tragiska hjältens fall bör väcka empati och introspektion, och lämna publiken med en förnyad förståelse för den mänskliga naturen och livets komplexitet.
Genom att införliva dessa element trodde Arthur Miller att moderna dramatiker kunde skapa tragiska hjältar som resonerar djupt hos den samtida publiken, vilket ger en tankeväckande och känslomässigt engagerande teaterupplevelse.