När Titanic avgick från Southampton, England, reste Lady Duff med sin hembiträde och hade säkrat ett av de lyxigaste hyttrummen, B21. Hon njöt av fartygets överdådiga omgivning och njöt av festligheterna ombord.
En tragedi inträffade natten mellan den 14 och 15 april 1912, då Titanic kolliderade med ett isberg. Lady Duff mindes att hon kände ett lätt ryck och hörde tysta viskningar bland besättningen. Trots de första försäkringarna om att fartyget var osänkbart blev hon alltmer orolig när nyheterna om hur allvarlig situationen var.
När fartyget gick ner befann sig Lady Duff separerad från sin piga. I ett tillstånd av panik tog hon sig till de övre däcken, där livbåtar lastades. Hon var till en början ovillig att gå in i en livbåt, av rädsla för att den skulle kapsejsa. Men en officer såg henne och beordrade henne att gå ombord, och kände igen henne som en anmärkningsvärd passagerare.
Efter lite övertalning gick Lady Duff in i Lifeboat 2, och blev den sista kvinnan att komma in i livbåten och den enda kvinnan som räddades efter att fartygets fören hade brutit mot vattenytan. I sin livbåt visade hon lugn och mod, hjälpte till att lugna nödställda medpassagerare och tog ansvar för att dela ut filtar för att hålla andra varma.
Efter att ha överlevt förlisningen och befunnit sig i en liten livbåt, stod Lady Duff inför utmaningar och osäkra framtidsutsikter. De överlevande fick utstå grov sjö, kalla temperaturer och hunger, medan de oroligt väntade på räddning. Slutligen sågs de och plockades upp av Cunard-linern RMS Carpathia.
Lady Duff kom ur den tragiska händelsen med en förnyad känsla av mål och engagemang för att hjälpa andra. Hon blev aktivt involverad i välgörenhetsarbete och filantropiska insatser och använde sitt inflytande för att stödja olika ändamål. Hennes upplevelser ombord på Titanic förändrade hennes liv och lämnade en bestående inverkan på hennes syn och åtaganden.