Termen "crescendo" kommer från det italienska ordet "crescere", som betyder "att växa" eller "att öka". Den tidigaste kända användningen av termen i ett musikaliskt sammanhang går tillbaka till 1607, då den användes av den italienske kompositören Adriano Banchieri i hans avhandling "L'organo suonarino". I denna avhandling beskriver Banchieri hur man använder crescendo för att skapa en känsla av dramatik och spänning i musik.
Crescendon blev allt populärare bland barockkompositörer under 1600- och 1700-talen. Den användes i en mängd olika musikgenrer, inklusive operor, konserter och sonater. Några av de mest kända exemplen på barockmusik som använder crescendo inkluderar öppningen av Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonsert nr 3 och "Hallelujah"-refrängen från Händels Messias.
Crescendo var en revolutionerande musikalisk teknik som gjorde det möjligt för kompositörer att skapa ett bredare spektrum av känslomässiga uttryck i sin musik. Det är en viktig del av barockmusiken, och den fortsätter att användas av kompositörer idag.