Form och struktur :Globeteatern var en cirkulär träbyggnad med en friluftsgård. Scenen projicerade in på gården och publiken stod eller satt runt scenen på tre plan med trägallerier.
Tak och halmtak :Globens tak täckte endast den inre delen av teatern, vilket lämnade det centrala området öppet mot himlen. Ett halmtak sträckte sig över scenen och gav skydd åt skådespelarna.
Scendesign :Globens scen var en förhöjd plattform utan ridå, och den inkluderade två huvudområden - en främre scen och en bakre scen. Den främre scenen var där det mesta av handlingen ägde rum, och den bakre scenen användes för scener som kräver avskildhet, som sovrum eller interiörer.
Publikens upplevelse :Globeteatern erbjöd olika sittplatser för sin publik. Groundlings, de fattigaste av deltagarna, stod på den öppna gården direkt framför scenen. Rikare kunder kunde köpa platser på gallerierna, vilket gav bättre utsikt över föreställningarna.
Naturlig belysning :Eftersom det inte fanns någon artificiell belysning under den elisabetanska eran hölls föreställningar på Globeteatern under dagen när det var naturligt ljus. Detta påverkade tidpunkten och varaktigheten av pjäser.
Flexibilitet :Globeteaterns design möjliggjorde flexibilitet i iscensättningen. Rekvisita, kulisser och plattformar kan enkelt flyttas och arrangeras på scenen, vilket förbättrar möjligheterna till olika teateruppsättningar.
Intim miljö :Globeteatern hade en relativt liten kapacitet på cirka 3 000 personer. Detta skapade en intim miljö där publiken var nära skådespelarna, vilket förstärkte känslan av omedelbarhet och engagemang i föreställningarna.
Däremot har moderna teatrar vanligtvis prosceniumscener, med publiken sittande i rader mot scenen. De har ofta utarbetade ljus- och ljudsystem, och många har luftkonditionering och bekväma sittplatser. Dessa skillnader i design återspeglar förändringar i teaterarkitektur, teknik och publikpreferenser under århundradena.