1. Tonalitet :Schoenberg förkastade det traditionella tonala systemet baserat på dur- och mollskalor, som hade varit grunden för västerländsk musik i århundraden. Han omfamnade atonalitet, en kompositionsteknik som övergav konceptet med ett tonalt centrum, vilket resulterade i musik med ett mer dissonant och ostrukturerat ljud.
2. Harmoni :Schoenbergs musik använde ofta komplexa och okonventionella harmoniska strukturer. Han experimenterade med nya ackordförlopp, dissonanta intervaller och utökade tonala resurser, och utmanade de traditionella harmoniska metoderna för funktionell tonalitet.
3. Melodi :Schoenbergs melodiska författarskap avvek från klassisk musiks traditionella lyriska och symmetriska melodier. Han använde oregelbundna och kantiga melodiska linjer, inkluderade disjunkta intervaller, frekventa språng och ett brett tonhöjdsområde.
4. Rytm :Schoenbergs rytmiska språk var också nyskapande. Han bröt sig loss från klassisk musiks regelbundna och förutsägbara rytmiska mönster och introducerade oregelbundna rytmer, synkoperingar och komplexa rytmiska strukturer.
5. Formulär :Schoenberg experimenterade med okonventionella musikformer och utmanade de traditionella strukturerna av sonata-allegroform, rondo och variationer. Han skapade nya formella mönster som ofta var fragmenterade, asymmetriska och oförutsägbara.
6. Timbre :Schönberg lade stor vikt vid användningen av klangfärg och instrumentell färg. Han använde ofta ovanliga kombinationer av instrument, utforskade utökade tekniker och experimenterade med nya ljud och texturer.
Schoenbergs musik var revolutionerande och utmanande för den samtida publiken som var van vid traditionella klassiska former. Hans innovationer lade grunden för utvecklingen av modernism och atonalitet inom 1900-talets musik.