1. D-dur - B7 - E-dur:Detta är en klassisk modulering som använder det dominanta sjundeackordet i E-dur (B7) som ett pivot-ackord. B7-ackordet innehåller den ledande tonen (C♯) som löser sig till toniskan (E) i E-durackordet.
2. D-dur - G-dur - C-dur - E-dur:Denna progression använder en serie sekundära dominantackord för att modulera till E-dur. G-durackordet är dominant av C-dur, och C-durackord är dominant av E-dur. Detta skapar en smidig och logisk utveckling från D-dur till E-dur.
3. D-dur - Bb-dur - E-dur:Denna progression använder en vilseledande kadens i det första ackordbytet. Bb-durackordet är det relativa dur av G-moll, vilket är det relativa moll av C-dur. Detta skapar en harmonisk överraskning och leder till den slutliga dominanttoniska upplösningen i E-dur.
4. D-dur - Em7 - A7 - D-dur - E-dur:Denna progression använder ett kromatiskt medianförhållande mellan D-dur och Em7. Em7-ackordet delar två toner (E och B) med Am7, som är det dominanta sjundeackordet i D-dur. Detta skapar en mjuk övergång till A7-ackordet, som sedan övergår till D-dur. Det sista D-dur-ackordet fungerar som ett pivot-ackord, vilket leder till den slutliga upplösningen i E-dur.
Detta är bara några exempel på ackordförlopp som kan moduleras från D-dur till E-dur. I slutändan kommer valet av modulering att bero på det övergripande musikaliska sammanhanget och den önskade effekten.