1. Stämgafflar och vetenskapliga mätningar:
– I början av 1800-talet började man använda vetenskapliga metoder för att bestämma exakta musikaliska tonhöjder.
- År 1834 skapade den franske fysikern Joseph Sauveur en stämgaffel som producerade en tonhöjd nära 440 cykler per sekund.
2. Tidiga Pitch-standarder:
- I mitten av 1800-talet hade olika länder sina föredragna tonhöjdsstandarder, från cirka 430 cykler till 450 cykler per sekund.
– Till exempel använde Philharmonic Society of London A =428,6 cykler per sekund, medan Paris Conservatoire använde A =439,2 cykler per sekund.
3. International Pitch Conference:
- 1885 hölls en internationell pitchkonferens i Paris för att diskutera standardisering av musikalisk pitch.
– Konferensen föreslog att man skulle anta A =435 cykler per sekund som standard, men det var inte allmänt accepterat.
4. Konsertpitchens inverkan:
– I praktiken ökade konserttonen successivt under hela slutet av 1800-talet, drivet av önskan om ljusare och mer högljudda föreställningar i större konserthus och teatrar.
– Orkester och instrumenttillverkare höjde sina tonhöjder i enlighet med detta.
5. Användning av A =440 Hz:
- I början av 1900-talet hade tonhöjden A =440 cykler per sekund (eller A440) blivit allmänt använd och accepterad i många länder.
– Det berodde delvis på inflytande från inflytelserika musiker, som violinisten och orkesterdirigenten Henry Wood i England.
6. Internationell standardisering:
- Slutligen, 1939, vid ett möte i International Standards Organization (ISO), antogs A440 formellt som den internationella standardpitch.
- Beslutet baserades på den utbredda acceptansen av A440 i musiksamhället och dess praktiska lämplighet för orkestrar, sångare och instrumentmakare.
Sedan starten 1939 har A440 förblivit den musikaliska tonhöjdsstandarden, vilket säkerställer konsekvent stämning över olika regioner och musikgenrer över hela världen.