När en xylofonstång träffas vibrerar den med sin naturliga frekvens, som bestäms av dess längd, densitet och materialegenskaper. Ju längre stapeln är, desto lägre är den naturliga frekvensen och desto lägre tonhöjd på ljudet. Detta beror på att den längre stången har mer massa och därför kräver mer energi för att vibrera med samma frekvens som en kortare stång. Som ett resultat vibrerar den längre stången i en långsammare takt, vilket ger en lägre tonhöjd.
Samma princip gäller för andra vibrerande föremål, såsom strängar, luftpelare och membran. Generellt gäller att ju längre det vibrerande föremålet är, desto lägre är tonhöjden på ljudet. Detta är ett viktigt koncept inom musik och akustik, och det används för att designa och stämma instrument för att producera specifika tonhöjder.