Forntida harpor:
- Tidiga harpor går tillbaka till omkring 3500 f.Kr., med bevis som finns i det antika Mesopotamien och Egypten.
– Dessa tidiga harpor hade en enkel design, bestående av några strängar utspända över en träram.
Keltiska och medeltida harpor:
- Under den keltiska och medeltida perioden (omkring 400- till 1400-talen) fick harpan framträdande plats i Europa.
– Den keltiska harpan, även känd som clàrsach, hade en triangulär ram och var ofta gjord av trä som pil eller ek.
– De medeltida harpor hade fler stråkar och blev större i storlek. De användes för både sekulär och religiös musik.
Renässans- och barockharpor:
- Renässansperioden (1300- till 1600-talen) såg utvecklingen av renässansharpan, kännetecknad av sin graciösa, böjda kropp.
– Under barocken (1600- till 1700-talen) uppfanns pedalharpan.
- Pedalharpan möjliggjorde kromatiska förändringar i tonhöjd genom att justera stränglängderna med fotmanövrerade pedaler.
Modern harpor:
- På 1800-talet introducerade Erard och andra harpmakare innovationer som dubbelverkande pedaler och förbättrad soundboarddesign.
– Dessa framsteg ledde till utvecklingen av den moderna konsertharpan, som används i klassisk musik idag.
– Moderna harpor har vanligtvis 47 strängar och är kända för sitt rika, fylliga ljud.
Under hela sin utveckling har harpan omfamnats av olika kulturer och musiktraditioner, från traditionell folkmusik till klassiska orkestrar. Det fortsätter att vara ett mångsidigt och suggestivt instrument som fängslar publiken med sina förtrollande melodier.