Banjos tros ha sitt ursprung i Västafrika, där de var kända som akonting, banjar eller konde. Dessa tidiga banjos gjordes av kalebass eller kalebass, med ett skinn sträckt över toppen och en hals gjord av en pinne. Snörena var gjorda av djurhud eller växtfiber.
Banjos fördes till Amerika av slavar på 1600- och 1700-talen. De blev snabbt populära instrument i afroamerikanska samhällen och antogs snart även av vita musiker. På 1800-talet användes banjos i minstrelshower och andra former av populär underhållning.
I början av 1900-talet hade banjon blivit ett viktigt instrument i bluegrass och andra former av amerikansk rootsmusik. Banjospelare som Earl Scruggs, Bill Monroe och Ralph Stanley hjälpte till att popularisera instrumentet och utveckla nya tekniker för att spela det.
Idag används banjos i en mängd olika musikgenrer, från bluegrass och country till folkmusik och jazz. De används också i traditionell musik från Afrika, Asien och Latinamerika.
Banjos är vanligtvis gjorda av trä, med en metallkant och ett skinn eller plasthuvud. Strängarna är gjorda av metall och är vanligtvis stämda i en femtesträngsstämning. Den femte strängen är stämd högre än de andra strängarna och används för att skapa det karakteristiska "banjoljudet".
Banjos spelas med fingrarna eller ett plektrum. Fingrarna används för att plocka strängarna, medan plektrum används för att trumpa dem. Banjospelare använder en mängd olika tekniker för att skapa olika ljud, inklusive rolls, licks och slides.
Banjos är populära instrument för nybörjare eftersom de är relativt lätta att lära sig spela. De är också relativt billiga och bärbara, vilket gör dem till ett bra val för människor som vill spela musik på en budget eller som vill kunna ta med sig sin musik vart de än går.