2. Mångsidighet: Pianots mångsidighet gjorde det väl lämpat för både solo- och ensemblespel. Pianister kunde ackompanjera sig själva eller andra musiker, och instrumentet kunde användas för att spela ett brett utbud av musikstilar, från ragtime till blues till tidig jazz.
3. Improvisation: Tidig jazz var starkt influerad av improvisation och pianot var en idealisk plattform för spontana musikaliska uttryck. Pianister kunde använda instrumentets breda utbud av toner och tangenter för att skapa improviserade solon och ackompanjemang, vilket blev ett avgörande kännetecken för jazz.
4. Tekniska innovationer: I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades nya pianotekniker och innovationer, såsom användningen av sustainpedalen och utforskandet av olika harmonier och rytmer. Banbrytande pianister som Jelly Roll Morton, James P. Johnson och Fats Waller använde dessa innovationer för att tänja på gränserna för jazzpiano och påverkade utvecklingen av genren.
5. Samarbete: Pianot fungerade ofta som ett centralt instrument i tidiga jazzband och ensembler. Pianister samarbetade med andra musiker, såsom trumpetare, klarinettister och trummisar, för att skapa ett sammanhållet och dynamiskt sound. Denna samarbetsaspekt av jazzpiano hjälpte till att forma genrens kollektiva och improvisationsmässiga karaktär.
6. Påverkan på andra instrument: De innovationer och tekniker som utvecklats för jazzpiano hade en betydande inverkan på andra instrument inom jazzen, såväl som på musiken i allmänhet. Pianister som Art Tatum, Bud Powell och Thelonious Monk utökade de harmoniska och melodiska möjligheterna för jazzimprovisation, och påverkade inte bara andra pianister utan även saxofonister, trumpetare och andra musiker som adopterade och anpassade deras idéer.