– Kontrabasen är det största och lägsta stränginstrumentet i violinfamiljen. Den är vanligtvis cirka 6 fot (1,8 meter) lång och väger cirka 10-12 pund (4,5-5,4 kg).
– Den är konstruerad med en stor träkropp, en lång hals och fyra strängar. Stråkarna är stämda till de låga tonhöjderna:E, A, D och G.
2. Strängar och stämning:
– Till skillnad från andra stränginstrument är kontrabassträngarna inte stämda i kvint. Stämningen följer intervallen för fjärdedelar (E-A) och sedan tredjedelar (A-D-G).
– Den låga E-strängen är särskilt tjock och kräver styrka för att spela.
3. Spelteknik:
- Kontrabassister använder en pilbåge för ihållande toner och kan även plocka strängarna med fingrarna (pizzicato).
– De använder en teknik som kallas "tumposition" där tummen används för att stoppa strängarna högre upp på halsen, vilket ger tillgång till högre tonhöjder.
4. Endpin och justeringar:
– Kontrabasen har en metallspets som kallas ändstift som sträcker sig från instrumentets botten. Spelaren justerar denna ändstift för att ställa in rätt höjd för bekvämt spel.
5. Ljudproduktion:
- Kontrabasens stora kropp och långa strängar ger en varm, resonant och djup ton.
– Det används ofta för låga harmonier, rytmisk puls och stödjande melodier.
6. Roll i en ensemble:
- I orkestermiljöer är kontrabasen en grundläggande del av stråksektionen, som ger grunden och stöder harmonierna.
– Den spelar också en väsentlig roll inom jazz och andra genrer.
7. Soloinstrument:
– Trots att kontrabasen i första hand är ett stödinstrument kan den göra anmärkningsvärda soloprestationer i både klassisk och samtida musik.
8. Historisk betydelse:
– Kontrabasen har rötter som går tillbaka till 1500-talet och har utvecklats med tiden och blivit en integrerad del av klassisk musik, jazz, folkmusik och många andra genrer.
Dessa egenskaper gör kontrabasen till en unik och vital medlem av orkestern, känd för sitt distinkta låga ljud och mångsidiga roll i olika musikstilar.