I dikten vänder sig Keats till en grekisk urna och kommenterar skönheten och känslorna den väcker. Citatet hänvisar till musiken som antyds eller avbildas på urnan, men som faktiskt inte hörs. Keats antyder att musiken som förblir ohörd, bara existerar i betraktarens fantasi, kan ha ännu större skönhet än den musik som kan höras.
Citatet kan också tolkas bredare för att antyda att de saker vi inte kan veta eller uppleva direkt kan innehålla mer mystik, intriger och skönhet än de saker vi kan. Det uppmuntrar oss att begrunda och uppskatta saker som inte är omedelbart tillgängliga för våra sinnen och framhäver kraften i fantasi och introspektion.