Sulingen är en typ av bambuflöjt som traditionellt spelas i de indonesiska gamelanorkestrarna, som är ensembler av slagverk, gongonger och metallofoner. Den är vanligtvis gjord av svart bambu och har en enkel konstruktion, med en cylindrisk form, öppen i båda ändar, och har vanligtvis sju fingerhål och ett tumhål.
Sulingen är ett av de äldsta musikinstrument som mänskligheten känner till. Den har hittats på forntida indonesiska arkeologiska platser, som går tillbaka till 1:a århundradet e.Kr. Det är avbildat i basreliefer på Candi Borobudur, ett buddhistiskt monument från 800-talet i centrala Java, Indonesien. Detta tyder på att sulingen har varit en del av den indonesiska musikkulturen i minst 2 000 år.
Genom århundradena har sulingen blivit ett framstående instrument i olika regioner i Indonesien. Olika gamelan-ensembler och regionala orkestrar har suling som ett primärt melodiskt instrument. Det används ofta på javanesiska, balinesiska och sundanesiska gamelan, där det ofta spelas tillsammans med andra traditionella instrument som kendang (trumma), gong och genus (metallofon).
Utöver dess användning i gamelan, spelas sulingen också i folkmusik och populärmusik, både traditionell och samtida, i hela Indonesien. Dess uttrycksfulla och mångsidiga ton gör det till ett favoritinstrument för soloframträdanden och improvisationer, vilket möjliggör ett brett utbud av musikstilar och tolkningar.
Idag fortsätter sulingen att vara en symbol för det indonesiska musikarvet, och det är fortfarande en viktig del av landets rika och mångsidiga musiktraditioner. Den har också fått internationellt erkännande och används av musiker över hela världen, vilket bidrar till den globala populariteten för indonesisk musik och kultur.