Det dominanta ackordet är vanligtvis ett durakord, byggt på femte skalagraden. Till exempel i tonarten C-dur är det dominanta ackordet G-dur. Men i vissa fall kan dominantackordet vara ett mollackord, till exempel i tonarten A-moll, där dominantackordet är E-moll.
Det dominanta ackordet används ofta i kadenser, som är musikaliska fraser som slutar på ett starkt beat. Den vanligaste kadensen är den perfekta autentiska kadensen, som består av ett dominantackord följt av ett toniska ackord. Denna kadens används för att skapa en känsla av finalitet och upplösning.
Det dominanta ackordet kan också användas för att skapa en känsla av spänning eller förväntan. Detta görs ofta genom att fördröja upplösningen till toniska ackordet. Till exempel kan en kompositör använda ett dominant septimackord, som är ett dominantackord med en extra septiemnot, för att skapa en känsla av spänning.
Dominantackordet är ett mångsidigt och viktigt ackord i tonalmusik. Den kan användas för att skapa en mängd olika stämningar och effekter, och den är en viktig del av många musikaliska kompositioner.