Minimalistisk musik växte fram ur samma intellektuella klimat som minimalistisk konst?

Minimalistisk musik och minimalistisk konst växte fram ur samma intellektuella klimat från mitten av 1900-talet, med betoning på enkelhet, upprepning och utforskning av grundläggande strukturer. Båda rörelserna förkastade de komplexa, utsmyckade stilar som hade dominerat konst- och musikvärlden i decennier och försökte skapa verk som var avskalade och väsentliga.

Inom bildkonsten växte minimalismen fram som en reaktion på den abstrakta expressionistiska rörelsen, som hade dominerat konstvärlden på 1940- och 1950-talen. Minimalistiska konstnärer som Frank Stella, Carl Andre och Donald Judd förkastade den abstrakta expressionismens känslomässiga uttryck och måleriska gester och fokuserade istället på att skapa verk som var enkla, geometriska och ofta repetitiva.

Inom musiken uppstod på samma sätt minimalism som en reaktion på den komplexa, atonala musik som hade varit populär i början av 1900-talet. Minimalistiska kompositörer som Steve Reich, Philip Glass och Terry Riley avvisade användningen av komplexa harmonier, melodier och rytmer och fokuserade istället på att skapa verk som var baserade på enkla mönster, upprepning och gradvis förändring.

Både minimalistisk konst och minimalistisk musik påverkades av mitten av 1900-talets bredare kulturella och intellektuella klimat, som kännetecknades av ett växande intresse för österländsk filosofi, systemteori och utforskande av grundläggande strukturer. Minimalism blev en betydande kraft i konst- och musikvärlden, och påverkade inte bara bildkonst och musik utan även arkitektur, design och andra kreativa områden.