Men när Beethoven fick erkännande och framgång började han ifrågasätta och utmana de konventionella föreställningarna om adel. Han upplevde på egen hand det aristokratiska samhällets ytlighet och begränsningar, som ofta värderade social rang över verkliga meriter. Detta ledde till att han utvecklade en djupare förståelse av adeln som en karaktärskvalitet snarare än bara en social distinktion.
Beethovens musik började spegla hans växande tro på den mänskliga andens ädla och konstens kraft att lyfta och inspirera. Han trodde att sann adel ligger i odlingen av inre dygder, såsom medkänsla, integritet och ett engagemang för rättvisa och mänsklig värdighet.
I sina senare verk förmedlade Beethoven ofta dessa ideal genom sin musik. Till exempel, i sin opera "Fidelio", utforskade han teman som osjälviskhet, uppoffring och dygdens triumf över förtrycket. Operans huvudperson, Florestan, representerar en ädel karaktär som förkroppsligar dessa värderingar och i slutändan uppnår frihet.
Beethovens nionde symfoni, med sin kraftfulla körfinal på Friedrich Schillers "Ode till glädjen", är ett annat anmärkningsvärt exempel på hans vision om universell adel. Symfonin hyllar mänsklighetens enhet och förmedlar budskapet att alla individer har potential till storhet och adel, oavsett deras sociala status.
Sammanfattningsvis förvandlades Beethovens syn på adeln från en konventionell förståelse baserad på social hierarki till en mer djupgående tolkning centrerad kring personliga egenskaper, människovärde och konstens transformativa kraft.