* Dynamiken standardiserades inte. Kompositörer angav ofta dynamiska markeringar i partituren, men dessa markeringar var inte alltid konsekventa. Till exempel kan termen "forte" betyda något annat för en kompositör än för en annan.
* Dynamik användes ofta för att skapa kontrast. Barockkompositörer använde ofta plötsliga förändringar i dynamiken för att skapa dramatiska effekter. Till exempel kan en bit börja mjukt och sedan plötsligt bli högljudd, eller vice versa.
* Dynamik användes också för att betona viktiga ögonblick i musiken. Till exempel kan en kompositör använda ett crescendo för att bygga upp spänningar som leder fram till ett klimax.
Klassisk period (1750-1820)
* Dynamiken standardiserades. Under den klassiska perioden rådde en allmän konsensus om vad de olika dynamiska markeringarna betydde. Till exempel betydde "forte" nu "högt", "piano" betydde "mjukt" och så vidare.
* Dynamiken användes mer subtilt. Klassiska kompositörer använde dynamik för att skapa en känsla av balans och flöde i sin musik. De undvek plötsliga förändringar i dynamiken och använde istället gradvisa crescendos och decrescendos för att skapa en känsla av dramatik.
* Dynamik användes också för att skapa en känsla av enhet. Klassiska kompositörer använder ofta dynamik för att binda samman olika delar av sin musik. Till exempel kan de använda ett crescendo för att koppla samman de två halvorna av en sonatsats.
Generellt sett var användningen av dynamik under barocktiden mer spontan och oförutsägbar, medan användningen av dynamik under den klassiska perioden var mer kontrollerad och förfinad.