i skymningsdiset, där slumren väver sin förtrollning,
en mild bris viskar, hemligheter kan den berätta.
min själ ger sig ut på en resa, bortom de världar jag kände,
där fantasier tar form och drömmar går i uppfyllelse.
(Kör)
Jag drömde dröm, en ljussymfoni,
en gobeläng av färger, så strålande och ljus.
med hjärtat ett fladdrar det ta i synen
en duk av förundran i duken av förundran i duken om förundran
(vers 2)
genom eteriska landskap vandrade jag utan mål,
förbi forsande vattenfall, där ekon mjukt stannar kvar.
under månbelyst himmel dansade jag med älvnåd,
omfamna en värld där tiden inte kunde hitta någon jakt.
(Kör)
Jag drömde en dröm, en ljussymfoni,
en gobeläng av färger, så strålande och ljus.
med hjärtat ett fladdrar det ta i synen
en duk av förundran i duken om förundran
(bro)
en viskad vaggvisa, symfonin svajade,
som om universum hade valt mig att spela.
mitt humör steg högt, som en majestätisk örnfluga,
i drömmarnas rike, där skuggor smälter in i ljuset
(Kör)
Jag drömde en dröm, en ljussymfoni,
en gobeläng av färger, så strålande och ljus.
med hjärtat ett fladdrar det ta i synen
en duk av förundran i duken om förundran
(outro)
gryningens milda beröring, väckte uppvaknandets famn,
ändå drömmarnas ekon, fortfarande kvar i nåden.
tacksam för resan som min själ hade känt,
en skattkista av minnen, för alltid att visas.