Ursprunget till talkör kan spåras tillbaka till antikens Grekland, där körtalande var ett framträdande inslag i religiösa ceremonier, teaterföreställningar och offentliga sammankomster. På 500-talet f.Kr. introducerade den grekiske poeten och dramatikern Aischylus en form av talkör känd som "refrängen" i sina pjäser, som tjänade till att kommentera handlingen och ge känslomässigt djup.
Under medeltiden användes talkör vid religiösa ceremonier och liturgiska dramer i Europa. Under renässansen återupplivades det som en form av konstnärligt uttryck, särskilt i Italien, där det var känt som "madrigaler". Dessa polyfoniska körverk kombinerade musik och poesi, ofta med dramatiska gester och rörelser.
På 1800-talet upplevde talkören ett återuppvaknande av intresse i Europa och USA. Anmärkningsvärda figurer i utvecklingen av modern talkör inkluderar den franske poeten och dramatikern Paul Claudel, den ryske poeten och skådespelaren Vsevolod Meyerhold och den amerikanska poeten och pedagogen Edith Sitwell.
Claudels "Partage de Midi" (1906) var en av de första pjäserna som i stor utsträckning inkorporerade talkör, vilket visade dess potential för dramatiska och poetiska uttryck. Meyerhold utvecklade biomekanik, ett system för fysisk träning för skådespelare som betonade användningen av röst och rörelse i teaterföreställningar.
Sitwell, tillsammans med sina bröder Osbert och Sacheverell, populariserade talkören i England genom sina diktläsningar och uppträdanden. De kombinerade rytmiskt tal, ljudeffekter och innovativa iscensättningstekniker för att skapa multisensoriska upplevelser för sin publik.
Under 1900-talet blev talkör en viktig form av konstnärliga uttryck i olika länder världen över, inklusive USA, Storbritannien, Sydafrika och Japan. Det användes som ett verktyg för politisk aktivism, social förändring och konstnärliga experiment, särskilt under Civil Rights Movement och de motkulturella rörelserna på 1960-talet.
Idag fortsätter talkören att utövas och framföras i olika sammanhang, allt från utbildningsmiljöer och lokala teatergrupper till professionella scenkonstsällskap. Det förblir ett kraftfullt medium för att förmedla poetiska och politiska budskap, främja social sammanhållning och främja konstnärlig kreativitet.