I en värld av blekande ljus, där viskningar mjukt väver,
Ligger sagan om kärlekens sista rop, de berömda sista orden vi sörjer.
En berättelse spunnen i tidens famn, håller sorgen i sitt grepp,
Där längtan dröjer som skuggor, och hjärtan blir svaga och gamla.
(Pre-Chorus)
Åh, tyngden av de sista orden, etsning av kärlek i evig belägenhet,
Piercing genom tidens slöjor, där minnen tänds.
Ty i förlustens djup finns en längtan kvar,
Viskar de berömda sista orden, med tårar har ögonen gråtit.
(Kör)
Berömda sista ord, som ekon i vinden,
Spökande melodier som aldrig riktigt tar slut.
De dröjer kvar, ett bevis på kärlekens omfamning,
För evigt etsad, ett bestående spår.
(Vers 2)
Genom viskningar om farväl flimrar hoppets glöd lågt,
När kärlekens sista vädjan utspelar sig, en gripande underström.
I brev skrivna i smärta, blottlade känslor,
Själens sista rop efter tröst, buren på förtvivlans vingar.
(Pre-Chorus)
Åh, tyngden av de sista orden, etsning av kärlek i evig belägenhet,
Piercing genom tidens slöjor, där minnen tänds.
Ty i förlustens djup finns en längtan kvar,
Viskar de berömda sista orden, med tårar har ögonen gråtit.
(Kör)
Berömda sista ord, som ekon i vinden,
Spökande melodier som aldrig riktigt tar slut.
De dröjer kvar, ett bevis på kärlekens omfamning,
För evigt etsad, ett bestående spår.
(Bro)
Genom mörkret lyser fortfarande kärlekens ljus,
En ledstjärna i stormen som trotsar tidens händer.
I dessa brev, liv sammanflätade,
Ett arv av hängivenhet som inte kan begränsas.
(Kör)
Berömda sista ord, som ekon i vinden,
Spökande melodier som aldrig riktigt tar slut.
De dröjer kvar, ett bevis på kärlekens omfamning,
För evigt etsad, ett bestående spår.
(Outro)
Så låt oss bära dessa berömda sista ord,
Som en påminnelse om hjärtan som en gång var djupt rörda.
Ty i deras ömma hågkomst lever kärlekens låga,
Ett bevis på kraften hos själar sammanflätade i sång.