Den första versen uttrycker känslor av att vara instängd och ensam samtidigt som den tröstas av hemmets förtrogenhet. Låten berör också att känna sig uttråkad av livets likhet samtidigt som de vet att livet kommer att förändras när deras barn växer upp.
Vers 2 fortsätter sedan med att reflektera över minnen och lyckliga stunder.
Refrängen talar om att känna sig fast men ändå trygg i detta livfyllda hem. Trots hur svårt det verkade för livet att hamna på det här sättet vid punkter längs vägen, "du och jag befann oss på en soffa i någon strandstad... och här låg vi fortfarande bredvid varandra."