Vers 1:
"Ni banker och braes Bonnie Doon,
Hur kan du blomma friskt och vackert?
Hur kan ni sjunga, ni små fåglar,
Och jag är trött på att bry mig!"
Poeten vänder sig till floden Doons stränder och sluttningar (braes) och förundras över deras fortsatta skönhet trots sin egen sorg. Han personifierar de naturliga elementen och ifrågasätter hur de kan frodas samtidigt som han är tyngd av bekymmer och bekymmer.
Vers 2:
"Du kommer att krossa mitt hjärta, din stridande fågel,
Att du med vilje sjunger;
Du bryr mig om bortgångna glädjeämnen,
Åkte för att aldrig återvända."
Poetens hjärta brister när han hör en fågels sorglösa sång. Det påminner honom om tidigare glädjeämnen och lyckliga stunder som har försvunnit och aldrig kommer tillbaka.
Vers 3:
"Efter att jag åkt med Bonnie Doon,
För att se rosen och träbingarn;
Och ilka fågel sjöng om sin kärlek,
Och så gjorde jag min."
Poeten berättar om sina tidigare erfarenheter när han gick längs floden Doons strand. Han brukade njuta av synen av blommande rosor och kaprifol som flätades samman, och varje fågel sjöng om dess kärlek, precis som han gjorde om hans.
Vers 4:
"Med ett ljust hjärta fick jag en ros,
Fu' söt på dess taggiga träd;
Och min fause luver stavar min ros,
Men ah, han lämnade taggen till mig."
Han minns med glädje när han plockade en söt ros från en taggig buske med ett glatt hjärta. Men hans trolösa älskare stal hans ros och lämnade honom med bara taggen av smärta och hjärtesorg.
Kör:
"O ni banker och braes Bonnie Doon,
Hur kan du blomma friskt och vackert?
Hur kan ni sjunga, ni små fåglar,
Och jag är trött på att bry mig!"
Poeten återvänder till den inledande frågan och betonar hur naturens skönhet och glädje står i kontrast till hans egen sorg.
Sammantaget blandar texterna till "Ye Banks and Braes Bonnie Doon" de personliga känslorna av kärlek och förlust med bilderna och atmosfären på den skotska landsbygden, vilket skapar en gripande reflektion över lyckans flyktiga natur och naturens kontrasterande motståndskraft.