Under Bachs tid var orkestrarna typiskt sett små och bestod av cirka 20-30 musiker. Dessa ensembler samlades ofta för specifika tillfällen, såsom framföranden av operor eller kyrkomusik, och instrumenteringen kunde variera beroende på plats och tillgängliga resurser.
Kärnan i orkestern bestod vanligtvis av stränginstrument, inklusive violiner, altfiorer, cello och kontrabasar (kontrabasar). Träblås och blåsinstrument lades ofta till för att ge färg och variation. Vanliga träblåsare inkluderade flöjter, oboer och fagotter, medan blåsinstrument inkluderade trumpeter, horn och tromboner.
På Bachs tid var inte orkesterinstrument standardiserade som de är idag. Till exempel fanns det många olika typer av flöjter och oboer, var och en med sin egen unika stämning och egenskaper. Detta innebar att musiker måste vara mångsidiga och anpassningsbara, och de var tvungna att göra justeringar av sitt spel beroende på vilka instrument de fick.
Trots tidens begränsningar var Bach en mästare på orkesterkomposition. Hans verk för orkester kännetecknas av deras rika texturer, skickliga kontrapunkt och uttrycksfulla instrumentering. Några av hans mest kända orkesterverk inkluderar Brandenburg-konserterna, orkestersviterna och Sinfonierna från hans kantater.
Bachs musik hade ett djupgående inflytande på senare kompositörer, och hans innovationer inom orkesterförfattandet bidrog till att forma utvecklingen av den moderna orkestern.