Symfonier komponeras vanligtvis för en stor ensemble av musiker och framförs ofta i konsertsalar. De anses allmänt vara bland de mest komplexa och sofistikerade formerna av västerländsk klassisk musik.
Symfonins historia kan spåras tillbaka till 1500-talet, då italienska kompositörer började skriva flersatsverk för instrumentala ensembler. Dessa tidiga symfonier var ofta baserade på dansmusik och var vanligtvis lätta och underhållande till sin natur.
På 1600-talet började tyska tonsättare utveckla symfonin till en mer seriös och komplex form. De introducerade nya strukturella element, som sonata-allegro-formen, och började utforska ett bredare utbud av musikaliska känslor.
På 1700-talet nådde symfonin sin höjdpunkt av popularitet. Kompositörer som Haydn, Mozart och Beethoven skrev några av de mest kända och älskade symfonierna genom tiderna. Dessa symfonier kännetecknas av sin skönhet, komplexitet och känslomässiga kraft.
På 1800-talet fortsatte symfonin att utvecklas, då kompositörer började experimentera med nya former och stilar. Vissa kompositörer, som Brahms och Mahler, skrev symfonier som var ännu längre och mer komplexa än sina föregångare. Andra, som Berlioz och Liszt, skrev symfonier som var mer programmatiska till sin natur, berättade en historia eller framkallade en speciell stämning.
På 1900-talet fortsatte symfonin att vara en populär form av musikaliskt uttryck, även om den genomgick vissa förändringar. Vissa kompositörer, som Stravinskij och Sjostakovitj, skrev symfonier som var dissonanta och experimentella. Andra, som Copland och Bernstein, skrev symfonier som var mer tillgängliga för en bredare publik.
Idag är symfonin fortfarande en viktig del av den klassiska musikrepertoaren. Det är en form som kan uttrycka ett brett spektrum av känslor och idéer, och det fortsätter att njutas av publik över hela världen.