Under barocktiden, som sträckte sig från tidigt 1600-tal till mitten av 1700-talet, var fiolen fortfarande ett relativt nytt instrument, och den användes inte alltid som en framträdande del av orkestern. Istället var andra instrument som cembalo, luta och viola da gamba vanligare med.
Ändå användes fioler i barockorkestrar, och deras antal kunde variera beroende på storleken på ensemblen och den musikaliska stilen på det stycke som framfördes. I allmänhet kan en barockorkester ha allt från en till fyra violiner, med större orkestrar som har ett högre antal violiner.
Till exempel kan en liten barockensemble, som en kammarorkester, bara ha en eller två violiner, medan en större orkester, till exempel en som skulle framföra en opera, kan ha fyra eller fler violiner. Dessutom skrev några barockkompositörer specifika verk som innehöll ett framstående violinsolo, såsom konserter och sonater, vilket naturligtvis skulle kräva minst en fiol i orkestern.
Sammantaget, även om violiner inte var lika många i en barockorkester som de är i en modern symfoniorkester, var de fortfarande en viktig del av ensemblen, och deras närvaro bidrog till det unika och distinkta ljudet av barockmusik.