Under renässansen började instrumentalmusiken florera i religiösa ceremonier, höviska underhållningar och kommunala festligheter. Under denna tid var små ensembler kända som "konsortensembler", med en blandning av instrument som violer, blockflöjter och lutor, vanliga.
På 1500-talet började italienska kompositörer som Giovanni Gabrieli och Claudio Monteverdi experimentera med större ensembler och kombinerade olika instrument och sångare. Denna kombination lade grunden till barockorkestern, som var ett avgörande inslag i operor och sakral musik.
I slutet av 1600-talet hade orkestern blivit en mångsidig ensemble som omfattade många instrument som fioler, altfior, cello, kontrabasar, flöjter, oboer, trumpeter, tromboner och mer. Dessutom standardiserade den italienska kompositören Arcangelo Corelli instrumentala grupperingar och etablerade modellen för stråksektionen med första och andra violiner, altfior och cello.
Konceptet med orkestern fortsatte att utvecklas under efterföljande perioder, med stora kompositörer som Wolfgang Amadeus Mozart, Ludwig van Beethoven och Johannes Brahms som utökade och förfinade orkesterpaletten under den klassiska och romantiska epoken.
Det är viktigt att notera att även om orkesterns rötter ligger i västerländsk klassisk musik, har termen även använts i andra musikgenrer, som jazz och populärmusik, för att hänvisa till stora ensembler av instrumentalister.