1. Frekvens: Frekvensen av ett ljud mäts i hertz (Hz). Lågfrekventa ljud upplevs generellt som mer behagliga än högfrekventa ljud. Detta beror på att högfrekventa ljud kan vara hårda och genomträngande, medan lågfrekventa ljud ofta är mer lugnande och avslappnande.
2. Amplitud: Amplituden av ett ljud mäts i decibel (dB). Ljud med hög amplitud upplevs i allmänhet som mer obehaglig än ljud med låg amplitud. Detta beror på att ljud med hög amplitud kan vara högt och överstimulerande, medan ljud med låg amplitud ofta är mer milda och lugnande.
3. Timbre: Ett ljuds klang är den kvalitet som skiljer det från andra ljud med samma frekvens och amplitud. Vissa klangfärger upplevs som trevligare än andra. Till exempel kan klangfärgen på ett musikinstrument vara trevligare än klangfärgen på en maskin.
4. Harmoni: Ett ljuds harmoni är det sätt på vilket det förhåller sig till andra ljud. Ljud som är i harmoni med varandra upplevs som trevligare än ljud som är i disharmoni. Till exempel kan harmonin i ett musikstycke vara trevligare än harmonin i en trafikstockning.
5. Sammanhang: Det sammanhang där ett ljud hörs kan också påverka dess upplevda behaglighet. Till exempel kan ett ljud som är behagligt i ett sammanhang vara obehagligt i ett annat sammanhang. Till exempel kan ljudet av musik vara behagligt i en konsertsal, men det kan vara obehagligt på ett bibliotek.
I allmänhet kännetecknas behagliga ljud av låga frekvenser, låga amplituder, behagliga klangfärger, harmoni och ett positivt sammanhang. Obehagliga ljud kännetecknas av höga frekvenser, höga amplituder, obehagliga klangfärger, disharmoni och ett negativt sammanhang.