Termen "grundbas" används ofta i barockmusik, där den åtnjöt stor popularitet. Ett anmärkningsvärt exempel är "Chaconne från Johann Sebastian Bachs partita nr 2 för violin" (BWV 1004), som har ett distinkt och engagerande grundbasmönster som upprepas genom hela stycket. Andra välkända exempel är Henry Purcells "Dido och Aeneas", Jean-Baptiste Lullys "Passacaille du Roi" och basso-ostinat av Pachelbels berömda "Canon in D."
Grundbastekniken var inte begränsad till barocktiden och har använts effektivt i olika musikstilar, inklusive blues, jazz, rock och popmusik. I blues, till exempel, utgör en upprepad baslinje som kallas "tolvtakts blues"-progressionen den harmoniska grunden för många traditionella blueslåtar. I jazzen förekommer grundbasidén i vissa improvisationer och kompositioner.
Användningen av en markbas ger flera fördelar inom musik. För det första kan det skapa en känsla av stabilitet och koherens, särskilt i längre bitar. Upprepningen av basmönstret blir bekant för lyssnaren, vilket bidrar till en känsla av förutsägbarhet och förtrogenhet. För det andra skapar grundbasen en plattform för improvisation och melodisk utforskning i andra delar av kompositionen. Musiker kan bygga vidare på och interagera med den repetitiva baslinjen, vilket leder till intressanta musikaliska dialoger.
Markbasar kan vara enkla eller komplexa, och deras variationer över tid kan lägga till djup och komplexitet till ett musikaliskt verk. De kan bilda en stark melodisk och rytmisk grund som binder samman olika delar av kompositionen, och erbjuder kompositörer ett användbart verktyg för att utveckla uttrycksfull och engagerande musik.