* Hoppas: Medan hoppet ofta var bräckligt och flyktigt, höll Eliezer fast vid möjligheten till befrielse, underblåst av de små vänlighetshandlingar han bevittnade och viskningarna från rykten om att närma sig allierade styrkor.
* Instinkt: Eliezer beskriver marschen som en kamp för överlevnad, där hans kropp agerade nästan instinktivt, driven av ett primärt behov av att överleva. Han pressade sig själv bortom sina gränser och litade på sin fysiska styrka och viljestyrka.
* Broderskap: Marschens gemensamma lidande och umbäranden skapade en känsla av kamratskap bland fångarna. De stöttade varandra, delade mat och kom med uppmuntrande ord. Denna delade erfarenhet gav en känsla av solidaritet och syfte.
* Minne: Eliezer påminde ofta om sitt tidigare liv och hämtade styrka från minnen från sin familj och sina nära och kära. Dessa minnen, även mitt i förtvivlan, fungerade som en påminnelse om vad han kämpade för.
Det är viktigt att notera att Eliezers upplevelse var djupt personlig, och det fanns inte en enda faktor som höll honom igång. Hans överlevnad var sannolikt en kombination av dessa faktorer, tillsammans med en orubblig beslutsamhet att leva.