Historiskt sett utfördes gummistövlar av gruvarbetare som ett sätt att kommunicera och underhålla varandra när de arbetade i guld- och diamantgruvorna. Dansen utvecklades som en form av motstånd och kulturellt uttryck inför hårda arbetsförhållanden och socialt förtryck under apartheidtiden.
Den traditionella gummistöveldansen kräver inga externa musikinstrument. Istället skapar artisterna själva det rytmiska ackompanjemanget genom sina koordinerade trampningar, klappar och vokaliseringar. Gummiskorna (tunga gummistövlar), som dansarna bär, tillför ett slagkraftigt inslag till dansen och bidrar till dess distinkta sound.
Gumboot-dans involverar vanligtvis call-and-response-sång, där en dansare eller en huvudsångare initierar ett rytmiskt mönster eller sång, och de andra svarar i harmoni eller genom att eka frasen. Call-and-response-strukturen skapar ett dynamiskt samspel mellan dansarna, vilket främjar enhet och kollektiva uttryck.
Det rytmiska trampandet och handklappandet i gummistövlar fungerar som både ackompanjemang och kommunikationsmedel. Genom sina rörelser och vokaliseringar förmedlar dansare budskap, berättar historier och kommenterar sina levda upplevelser. Dansen har ofta intrikat synkoperade rytmer, variationer i tempo och utbrott av energi, som visar upp dansarnas skicklighet, koordination och musikalitet.
Under de senaste åren har gumboots utvecklats och införlivat delar av samtida musik och dansstilar, såsom hiphop, breakdance och modern dans. Även om vissa versioner av gummistövlar kan innehålla förinspelad musik eller levande instrumentala ackompanjemang, förblir essensen av dansen rotad i sin traditionella form.
Sammantaget är gumbootdans en mycket perkussiv och rytmisk performancekonstform som får sitt ackompanjemang från dansarna själva. Det är en hyllning till gemenskap, motståndskraft och kulturell stolthet som överskrider behovet av externa musikinstrument och hämtar sin styrka och anda från artisternas kollektiva energi.