Tap-skor uppfanns för att förstärka ljudet av fotsteg producerade av artister i vaudeville- och minstrelshower. När dessa shower blev mer populära i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, blev behovet av starkare och mer distinkta slagverksljud uppenbart.
Till en början fäste artister metallplattor eller klockor på sina skor, men dessa var ofta besvärliga och obekväma. På 1890-talet började en artist vid namn William Henry Lane (känd som Master Juba) använda en ny typ av sko som hade metallkranar fästa på sulorna. Dessa kranar var gjorda av små metallbitar, såsom spikar eller stift, och arrangerades i ett specifikt mönster för att skapa en mängd olika ljud.
Lanes innovation slog snabbt an, och snart använde andra artister också tappskor. I början av 1900-talet hade tap-skor blivit en viktig del av vaudeville- och minstrelshower, och de användes även i andra former av underhållning, som Broadway-musikaler och Hollywood-filmer.
Förutom att ge ett mer distinkt och starkare ljud, tillät tap-skor också artister att skapa komplexa rytmer och mönster med sina fötter. Detta öppnade nya möjligheter för koreografer och dansare, och det bidrog till att göra tapdans till en av de mest populära dansformerna i världen.
Idag används tap-skor fortfarande av dansare i alla åldrar och förmågor, och de fortsätter att vara en viktig del av många olika dansstilar.