Sruti (श्रुति) och Smriti (स्मृति) är två viktiga kategorier av heliga texter inom hinduismen, som representerar olika sätt för kunskapsöverföring:
Sruti:
* Betyder: "Det som hörs"
* Källa: Anses vara direkt uppenbarad av Gud eller det gudomliga, inte sammansatt av människor.
* Innehåll: Består i första hand av Veda (inklusive Upanishads, Brahmanas, Aranyakas och Samhitas), som anses vara den ultimata källan till kunskap och auktoritet inom hinduismen.
* Exempel: Rig Veda, Sama Veda, Yajur Veda, Atharva Veda, Upanishads.
* Tecken: Evig, ofelbar och bortom mänsklig tolkning.
Smriti:
* Betyder: "Det som kommer ihåg"
* Källa: Komponerad av mänskliga vise och forskare baserat på deras förståelse av Sruti.
* Innehåll: Innehåller olika texter som epos (Ramayana, Mahabharata), Puranas, Dharma Shastras (som Manu Smriti) och andra filosofiska och hängivna texter.
* Exempel: Ramayana, Mahabharata, Bhagavad Gita, Manu Smriti, Yoga Sutras.
* Tecken: Även om de anses auktoritativa är de öppna för tolkning och kan diskuteras.
Nyckelskillnader:
* Ursprung: Sruti är gudomlig uppenbarelse, medan Smriti är mänskligt sammansatt.
* Auktoritet: Sruti har den yttersta auktoriteten, medan Smriti är sekundär och kan diskuteras.
* Innehåll: Sruti fokuserar på ritualer, kosmologi och filosofiska principer, medan Smriti behandlar juridik, etik, sociala praktiker och berättelser.
* Tolkning: Sruti anses bortom mänsklig tolkning, medan Smriti är öppen för olika tolkningar.
Relation:
Smriti anses vara en fortsättning och bearbetning av Sruti. Medan Sruti utgör grunden, erbjuder Smriti praktisk vägledning och tolkning för att tillämpa dessa principer i det dagliga livet. De ses inte som motstridiga utan som kompletterande.
Sammanfattning:
Sruti och Smriti representerar två distinkta sätt för kunskapsöverföring inom hinduismen, där Sruti är den ultimata auktoriteten och Smriti tillhandahåller praktisk tillämpning och tolkning. Båda är avgörande för att förstå det stora spektrumet av hinduiska tankar och praktiker.