1. Programmatisk musik: Satsen är en del av en större programmatisk symfoni som berättar en historia om en ung konstnärs obesvarade kärlek, opiumframkallade hallucinationer och en häxsabbat. Denna användning av musik för att skildra specifika scener och känslor är ett kännetecken för romantiken.
2. Känslor och uttryck: Musiken i denna sats är mycket uttrycksfull och förmedlar en rad känslor från kusliga och mystiska till vilda och kaotiska. Berlioz använder kontrasterande teman, dynamik, instrumentering och orkestrering för att skapa en levande och känsloladdad ljudbild.
3. Orkesterfärg: Berlioz var känd för sina innovativa orkestreringstekniker, och den 5:e satsen visar upp hans mästerskap på detta område. Han använder ovanliga kombinationer av instrument, såsom användningen av cor anglais, basklarinett och tam-tam, för att uppnå specifika tonala färger och effekter.
4. Användning av ledmotiv: Berlioz använder återkommande teman, eller ledmotiv, för att representera specifika karaktärer och idéer genom hela symfonin. I den 5:e satsen förvandlas Dies Irae-temat, förknippat med död och dom, och införlivas i häxornas sabbatsmusik, vilket skapar en känsla av förmaning och obehag.
5. Berättarstruktur: Rörelsen följer en tydlig narrativ struktur, som börjar med en stillsam, eterisk introduktion som gradvis bygger upp till ett klimax av kaos och frenesi. Denna känsla av progression och upplösning är typisk för romantisk musik.
6. Enskilda uttryck: Berliozs Symphonie Fantastique, inklusive den 5:e satsen, speglar hans personliga erfarenheter, känslor och konstnärliga visioner. Romantisk musik utforskar ofta kompositörens inre värld, och Berlioz verk är känt för sin mycket subjektiva och personliga karaktär.
Sammantaget är den 5:e satsen av Berlioz Symphonie Fantastique ett symbol för den romantiska andan genom dess programmatiska natur, känslomässiga intensitet, innovativa orkestrering, användning av ledmotiv, berättande struktur och fokus på individuella uttryck.