En jazzvandring beskriver det sätt på vilket en jazzmusiker använder hela spännvidden av pianot eller gitarrhalsen för att bygga ackordförlopp och improvisera. Spelaren "går" upp eller ner i instrumentets hals och spelar toner högre och lägre på skalan allt eftersom, och detta hjälper till att skapa en dynamisk och intressant melodi eller progression.
Jazzvandringar används ofta i jazz- och bluesmusik, och kan höras i både improviserade och komponerade melodier. De involverar att spela olika toner av ett ackord, inklusive grundton, terts, kvint och septim, i följd, vanligtvis med start från den lägsta tonen och rör sig uppåt. Detta tillåter musiker att utforska olika röster och texturer i ackordet, samt att använda mer kromatiska toner och utökade harmonier.
Jazzpromenader kan också betraktas som övergångspassager, som förbinder olika delar av en låt eller komposition. De kan skapa rytmisk spänning och en flytande känsla av rörelse, och används ofta för att bygga upp förväntan eller för att överbrygga harmoniska förändringar.
Totalt sett är jazzpromenaden en grundläggande teknik inom jazzmusik som möjliggör både melodisk kreativitet och harmonisk utforskning, och är en central del av det unika soundet och stilen av jazz och blues.