- De tidiga sonetterna , skriven när Shakespeare var i 20-årsåldern, hyllar skönheten och dygden hos en ung man, traditionellt identifierad som Henry Wriothesley, 3:e earl av Southampton. Shakespeare uttrycker sin kärlek till den unge mannen i passionerade och sensuella termer, och berömmer hans fysiska skönhet, hans intelligens och hans vänlighet.
- När sonetterna utvecklas , Shakespeares ton blir mer komplex och ambivalent. Han börjar uttrycka tvivel om den unge mannens trohet och oroa sig för tidens destruktiva kraft. Han börjar också utforska den mörkare sidan av kärlek, inklusive svartsjuka, ägandefullhet och ilska.
- I de senare sonetterna , Shakespeare flyttar sitt fokus från den unge mannen till sig själv. Han reflekterar över sitt eget åldrande och dödlighet, och han uttrycker sin rädsla för att bli bortglömd. Han skriver också om poesins kraft att föreviga skönhet och kärlek.
Sonetterna avslutas med en kraftfull bekräftelse av kärlekens kraft att överskrida tid och död. Shakespeare skriver, "Kärleken är inte tidens dåre, fastän rosa läppar och kinder / Inom hans böjande skäras kompass kommer." Detta tyder på att kärleken är starkare än tiden och att den kan bestå även efter döden.