1. Inbyggnad av vattentäta fack:
En av de stora designbristerna i Titanic var närvaron av ett enda, långt vattentätt fack. Efter kollisionen med ett isberg ledde skadorna till att flera av dessa fack svämmade över, vilket så småningom ledde till förlisningen. För att ta itu med detta började fartygen inkludera flera, mindre vattentäta fack. Om ett brott inträffar i ett fack förblir de andra intakta, vilket förhindrar progressiv översvämning och ökar chanserna att överleva.
2. Livbåtsregler och kapacitet:
Efter Titanic-katastrofen infördes stränga regler för livbåtskapacitet. Den internationella konventionen för säkerheten för liv till sjöss (SOLAS) upprättades 1914 för att sätta standarder för livräddningsutrustning. Den beordrade att passagerarfartyg bär tillräckligt med livbåtar för att rymma alla passagerare och besättningsmedlemmar. Regelbundna inspektioner och övningar krävdes också för att säkerställa beredskapen för livbåtsprocedurer.
3. Förbättringar av ispatrull och navigering:
Som svar på Titanics kollision med ett isberg inrättades International Ice Patrol för att övervaka och rapportera om förekomsten av isberg i de nordatlantiska farlederna. Detta hjälpte fartyg att navigera säkrare genom att ge viktig information om potentiella faror. Dessutom började fartyg använda ny navigeringsteknik som radar och ekolod för att förbättra sin förmåga att upptäcka hinder i vattnet.
4. Radiokommunikation och nödsignaler:
Titanics förlisning visade på vikten av effektiv kommunikation under nödsituationer. Följaktligen infördes regler som kräver att fartyg upprätthåller en kontinuerlig radiovakt och att sända nödsignaler i händelse av nödsituationer. Användningen av radiotelegrafi (trådlös telegrafi) blev obligatorisk, vilket gjorde det möjligt för fartyg att kommunicera med varandra och med landstationer över långa avstånd.
5. Rutiner för nödutrymning:
Fartygskonstruktörer och operatörer reviderade nödutrymningsprocedurer baserat på lärdomarna från Titanic-katastrofen. Uppsamlingsövningar och livbåtsprocedurer standardiserades för att säkerställa att passagerare och besättning utbildades och förbereddes för nödsituationer. Tydlig skyltning, förbättrade evakueringsvägar och belysningssystem implementerades för att underlätta effektiv evakuering i svagt ljus eller under nattliga nödsituationer.
6. Varvsbyggnadsstandarder och undersökningar:
Titanic-katastrofen ledde till strängare fartygsbyggnadsstandarder och mer omfattande undersökningar för att säkerställa fartygens strukturella integritet. Klassificeringssällskap, som Lloyd's Register, införde nya regler för skrovdesign, skottkonstruktion, nitning och materialspecifikationer. Fartygen utsattes för rigorösa undersökningar under konstruktionen och under hela sin livslängd för att verifiera efterlevnaden av dessa standarder.
7. Säkerhetsutbildning och utbildning:
Efter Titanics förlisning fanns det ett förnyat fokus på säkerhetsutbildning och utbildning för både passagerare och besättning. Nödrutiner, livbåtsmetoder och allmänna säkerhetsåtgärder kommunicerades effektivt till passagerarna för att förbättra deras beredskap. Besättningsmedlemmar fick specialiserad utbildning i navigering, skadekontroll och livräddande tekniker.
Dessa förändringar inom fartygstillverkningsindustrin förbättrade avsevärt säkerhetsstandarderna och bidrog till att förhindra framtida katastrofer av liknande omfattning. Lärdomarna från Titanics förlisning fortsätter att forma hur passagerarfartyg designas, manövreras och regleras för att säkerställa säkerheten och välbefinnandet för passagerare och besättning till havs.