Före Shelly v. Kraemer var det vanligt att stadsdelar i USA hade rasrestriktiva förbund, som förbjöd försäljning eller uthyrning av egendom till vissa rasgrupper. Dessa förbund användes ofta för att hålla afroamerikaner borta från vita stadsdelar. 1945 köpte J.D. Shelly, en afroamerikansk man, ett hem i en stadsdel i St. Louis, Missouri, som hade ett rasbegränsande förbund. Fastighetsägarna i grannskapet stämde Shelly och hävdade att förbundet förbjöd honom att äga fastigheten.
Fallet tog sig till Högsta domstolen, som gav Shelly fördel. Domstolen ansåg att rasrestriktiva förbund inte kunde verkställas av statliga domstolar eftersom de bröt mot lika skyddsklausulen i det fjortonde tillägget till Förenta staternas konstitution. Domstolen resonerade att förbunden var diskriminerande och att de fråntog afroamerikaner deras rätt till lika skydd enligt lagen.
Beslutet i Shelly v. Kraemer var ett stort steg framåt i kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Det hjälpte till att bryta ned de juridiska barriärerna som hindrade afroamerikaner från att äga hem i vita stadsdelar och banade väg för desegregering av bostäder. Beslutet inspirerade också andra juridiska utmaningar mot diskriminerande metoder, såsom segregation i skolor och offentliga boenden.
Shelly v. Kraemer anses vara ett av de viktigaste målen i Högsta domstolen i de medborgerliga rättigheternas historia. Det var ett landmärkesbeslut som bidrog till att förändra den amerikanska historiens gång och gjorde ett betydande bidrag till kampen för rasjämlikhet i USA.