I skymningen står ett väderbitna skjul högt,
En vaktpost av tidens obevekliga trål;
Dess väggar omfamnar en värld för få i sikte,
Där damm och tystnad döljer det döende ljuset.
En gammal smedja och städ håller sin plats,
Där eldiga hjärtan en gång formade en smält nåd;
Bälgen ligger nedlagd, deras ansträngda andetag,
Ett hemskt eko i detta dödsrike.
I rostiga hörn, reliker från det förflutna,
Väntar äntligen på glömda drömmar;
En sprucken och spröd plog, en lies slitna blad,
Påminn om skördar som inga gjordes av.
Genom trasiga fönsterrutor flödar månskenet,
Smekande verktyg som viskade en gång om elände;
Ett plan, en mejsel och såg blottade,
Märken av händer som formade en så rättvis värld.
Här dröjer berättelser med en tyst vädjan,
Av ödmjuka hantverk och drömmar längtar man efter att se;
Viskningar av en man vars möda och svett,
Blåste liv i skogen han skulle föda.
I tyst vördnad trampar jag på dessa ihåliga golv,
Häftad av ekon från bortglömda stränder;
Och även om skjulet kan falla sönder och förfalla,
Dess ande dröjer sig kvar, försvinner aldrig.
Åh, väderbitna skjul, dina hemligheter ännu oberättade,
Ett emblem för en tid som blivit skröplig och gammal;
I ditt helgade rum finner jag en gudomlig nåd,
En bro till världar där hantverk och drömmar samsas.