Precis som molnen som "smälter och försvinner spårlöst" är också talarens tankar och känslor övergående och ständigt föränderliga. Hon finner tröst i vetskapen om att, precis som molnen, kommer hennes känslor så småningom att passera och hon kommer att finna frid igen.
Dikten utforskar också temat för ofullkomlighetens skönhet. Talaren noterar att molnen inte är perfekta – de är ofta missformade eller ofullständiga – men detta minskar inte deras skönhet. På samma sätt omfamnar talaren sina egna brister och brister, i vetskap om att de är en del av det som gör henne unik och speciell.
I slutändan är "Cloud" en hyllning till livets skönhet och förgänglighet. Dikten påminner oss om att även mitt i förändring och osäkerhet finns det fortfarande mycket att vara tacksam för och att uppskatta.
Här är en mer detaljerad analys av dikten:
* Dikten börjar med att talaren beskriver molnen som "som sockervadd, som popcorn, som glass." Dessa jämförelser är lekfulla och barnsliga, och de framkallar en känsla av glädje och oskuld.
* Talaren fortsätter sedan med att beskriva molnen som att de "byter form, ändrar färg" och noterar att de "alltid rör sig, aldrig stilla". Detta bildspråk antyder att molnen är i ett konstant tillstånd av flöde och att de aldrig är desamma från ett ögonblick till ett annat.
* Talaren jämför molnen med hennes tankar och känslor, som också ständigt förändras. Hon konstaterar att de är "rastlösa som ett barn", och att de "flyger iväg så fort". Denna jämförelse understryker den flyktiga karaktären hos talarens tankar och känslor, och den påminner oss om att de inte alltid är tillförlitliga eller stabila.
* Talaren finner tröst i vetskapen om att, precis som molnen, kommer hennes tankar och känslor så småningom att passera och hon kommer att finna frid igen. Hon säger:"Jag kommer att se dem gå förbi, och jag kommer att veta att jag inte är ensam." Detta uttalande är en kraftfull bekräftelse av den mänskliga upplevelsen, och den påminner oss om att vi alla är sammankopplade av våra gemensamma känslor.
* Dikten avslutas med att talaren omfamnar sina egna brister och brister. Hon säger:"Jag är inte perfekt, men jag är vacker." Detta uttalande är en påminnelse om att vi inte bör vara rädda för våra egna ofullkomligheter, utan snarare omfamna dem som en del av det som gör oss unika och speciella.
Sammanfattningsvis är "Cloud" av Sandra Cisneros en kraftfull och gripande meditation över molnens natur, deras förgänglighet och deras förmåga att framkalla både glädje och sorg. Dikten påminner oss om att även mitt i förändring och osäkerhet finns det fortfarande mycket att vara tacksam för och att uppskatta.