Kevin Halligans dikt, "Efter," är en utforskning av sorg och saknad. Dikten börjar med att talaren observerar efterdyningarna av en förödande storm, och jämför förstörelsen med den känslomässiga förödelse som orsakats av en älskads död.
En av styrkorna med dikten är dess användning av bildspråk för att förmedla intensiteten i sorgen och saknaden. Halligan använder ett metaforiskt språk för att beskriva stormen som en "flodvåg av sorg" som "krossar" talarens "hjärta" och "tvättar bort" deras "drömmar". Användningen av personifiering bidrar också till diktens känslomässiga inverkan, eftersom talaren beskriver stormen som att den har "tänder som biter" och "klor som kliar".
Ett annat anmärkningsvärt drag i dikten är användningen av upprepning för att betona den pågående och obevekliga karaktären av talarens sorg. Frasen "efter stormen" upprepas genom hela dikten, vilket skapar en känsla av cirkuläritet och antyder att talaren är instängd i en smärtcykel. Denna upprepning bidrar också till diktens rytm och skapar en känsla av brådska och känslomässig intensitet.
Men vissa läsare kan tycka att diktens beroende av metaforer och symbolik är överdrivet, eftersom det kan göra det svårt att förstå det känslomässiga djupet i talarens upplevelse. Dessutom kunde dikten ha dragit nytta av mer utveckling och utforskning av de specifika känslor och minnen som är förknippade med förlusten.
Sammantaget är "Efter" en välarbetad dikt som effektivt förmedlar de överväldigande känslorna av sorg och saknad genom levande bildspråk och upprepande språk. Även om det kan kräva en viss ansträngning från läsaren att helt engagera sig i det metaforiska språket, erbjuder dikten i slutändan en gripande utforskning av förlustens djupa inverkan.