Början:Dikten börjar med en känsla av melankoli och uppgivenhet. Talaren beklagar tidens gång och dödens oundvikliga närmande, och jämför sig själv med en sommardag som sakta tynar bort. Stämningen är en av sorg och acceptans av dödligheten.
Slut:Till skillnad från den dystra tonen i början får diktens slut en mer positiv och hoppfull ton. Talaren finner tröst i tanken att hans kärlek till personen tilltalad i dikten kommer att överleva bortom döden och leva vidare även när hans fysiska kropp har gått under. Denna förändring i humör antyder en känsla av transcendens och kärlekens kraft att övervinna jordelivets gränser.