En ballad om ett hjärta som inte har berättats.
I drömmarnas rike där viskningar flyger,
Lyssna, min vän, när jag låter historien ligga.
En gång i en gammal trädgård,
Där rosor med röda nyanser djärvt utspelar sig,
Ett hjärta fanns, rent och sant,
Omfamnad av värme, badad i kärlekens rena dagg.
Men förändringens vindar blåste hårda och kalla,
Viskande hemligheter, berättelser som inte berättas.
Hjärtats helgedom stod inför prövningars vrede,
Kärlekens ömtåliga rankor slits från sin väg.
Genom sorgens djup flydde hjärtat,
Styrd av hoppets milda, himmelska ljus.
När dagar förvandlades till nätter och nätter till gryning,
Hjärtat fann styrka, sin egen sång återföds.
Som en fenix ur aska uppstod den,
Återta sitt värde, skingra livets elände.
I livets labyrint vandrade den,
Efter kärlekens ljuva tröst, längtade den verkligen.
I drömmars fält där stjärnor tänds,
Hjärtat mötte andar, tändes.
I deras ögon fann den spegelvänd reflektion,
En själssymfoni, gudomlig anslutning.
När balladen utvecklas är dess refräng tydlig,
En melodi av motståndskraft och uppriktigt hopp.
Genom prövningar framkom hjärtat på nytt,
Förvandlad och strålande, för alltid sant.
Så håll kära den här balladen, låt dess ekon vila,
I kärlekens gobeläng som fyller livets bredd.
För i varje hjärta kan en berättelse finnas,
En ballad om mod, djup kärlek.